I det senaste numret av Fokus förklarar Thomas Engström varför den svenska politiken äntligen är död och varför den gärna få fortsätta vara det. En bra och tankvärd text och han sätter fingret på något som jag tror många känner. Men sedan är frågan vad det i framtiden kommer att innebära. Innebär det tråkig politik eller befriande samsyn (som Fredrik uttrycker det)? Kommer det fungerar passiviserande? Eller kanske rentav hoppingivande?

Jag tror den här utvecklingen kommer vara med och framtvinga mer av ett personvalssystem i Sverige. På samma sätt som partierna tenderar att samlas i en politiska mittfåran så samlas partiernas officiella hållning i många frågor i vad som inom varje parti räknas som mitten. Åsikterna skiljer sig många gånger betydligt mer åt mellan en kristdemokrat som tillhör högerfallangen i sitt parti och en vänster-vänsterpartist, än vad det skiljer mellan Kristdemokraterna och Vänsterpariet. Personval mer ’på riktigt’ i Sverige skulle därmed kunna innebära ett bredare spektrum.